En text om osäkerhet, om att tro på sig själv och om att försöka bryta sig förbi sina egna barriärer.

När jag var tretton, fjorton år och det drog ihop sig till alla hjärtans dag så kom jag till skolan bara för att upptäcka någon försökt sparka in skåpet, skrivit mongo och cp på det och lagt en lapp där i där det stod "Jag hatar dig". Andra fick rosor när de kom till skolan, tänk så olika det kan vara. Jag växlade mellan extrem osäkerhet och en väldig tro på mig själv. Att jag inte var dum, utan snarare ganska smart visste jag på sätt och vis. Jag märkte att saker lätt fastnade på minnet, att många saker föll sig lätt för mig och jag hade med mig ett kritiskt tänkande hemifrån. Jag var ingen stjärna betygsmässigt, även om jag inte heller var dålig, det där med att faktiskt anstränga mig och lägga manken till hade jag inte fått in i medvetandet. Jag försökte både gömma mig och att utmärka mig, jag vågade inte säga ifrån, men på samma gång såg jag till att synas.
Ibland när jag känner mig osäker, blyg eller nervöst så känns det som om man inte är mycket större än den där unga tonåringen, men sen när jag tänker efter inser jag att det ändå hänt rätt mycket sen dess.
Bland annat så gör jag saker jag egentligen inte vågar, jag har verktyg att arbeta med osäkerheten, samt att jag har lättare att känna mig avslappnad bland nya människor numera.
Via jobbet har jag också fått chansen att arbeta bort en stor del av min tidigare konflikträdsla, krävs lite skinn på näsan ibland. Också så är jag medveten om hur mycket min brist på tro på mig själv kan förstöra för mig själv och det är därför som jag har som mål att arbeta bort den.
/Åsa
- Posted using BlogPress from my iPhone