söndag 16 augusti 2009

Ventilationstunnel för att jag ska våga!

Detta behov av total kontroll över känslor, livet, relationer. Om man visste vad som skulle förgöra en i förväg skulle man ju aldrig våga, man skulle inte göra några misstag då man visste från början vilket som var rätt och vilket som var fel. Men nu är inte livet så enkelt. Man måste våga chansa, självklart samtidigt som man gör sitt bästa med den empiriska kunskap man hunnit samla på sig. Men du kan inte veta om det är rätt eller fel val i förväg, du måste våga trots att utsikterna är osäkra. Är rädd att jag ibland stannar upp och analyserar för mycket så jag missar att njuta av det som är nu, att alla mina tankar, rädslor, känslor gör att allting annat blir suddigt. Händer att jag undrar om livet vore lättare om man tog bort en hjärncell eller två. Om jag hade lättare att glömma och sudda ut, har lärt mig förlåta, men jag vet inte om jag lärt mig hur man gör för att släppa kontrollen. Hur man gör för att inte låta den kunskap man har om hur människor kan vara mot varandra, bli till en ständig rädsla för att det är det som människor kommer göra dig. Måste lära om, lära om på nytt om vad mänskliga relationer innebär. Ja en lagom skeptiscism är hälsosam, att lita handlöst på någon kan vara farligt, men var går egentligen gränsen mellan vad som är lagom och när det kontrollerar dig.

Att lita på människor är att ta risken att bli sårad, att inte våga ta den risken är brist på tillit på att man själv kan hantera att bli sårad. Kanske handlar allt om att lita på sig själv. Om jag har tillräcklig tro på mig själv för att veta att jag kan hantera det jag utsätts för, att jag kan falla och fortfarande resa mig upp. Kanske gör det då att jag vågar släppa in någon lite lättare, att veta att jag kan hantera eventuella negativa följder gör att jag också ger mig själv chansen att få det som är bra. Livet är både chanser och risker och jag måste våga riskera något för att vinna något. Att hela tiden ha de negativa erfarenheterna som referenspunkt och bortse från de positiva är ju när man tänker efter idioti. Att ta allt i beräknande det bra och det dåliga, vad jag kan vinna mot vad jag kan förlora, är ett mer konstruktivt sätt att se på det hela.

Att låta mig styras av rädslor, att måla upp scenarior över vad som kan komma att hända två månader från nu, ett år från nu, tio år från nu, är inte det att ta bort lite av livets charm. Är inte det faktum att vi inte vet, inte kan veta lite av det som gör att livet får färg. Det må vara läskigt, till och med skrämmande. Men att försöka ha kontroll över det som är oförutsägbart, att styra varenda händelse i livet. Att aldrig låta dig överraskas, gör ju att du aldrig upplever något nytt. Du stänger ute det chansen till nya erfarenheter, det som gör att det negativa du känner till kanske ställs i perspektiv till någonting du ännu inte upplevt.

Jag måste jobba på det här fortfarande, tror jag är en bit på väg, men har en bit kvar. Kanske ska börja med att öppna munnen ventilera mina rädslor, låta någon sätta dem i perspektiv, lita på att någon fångar mig om jag faller. Våga lite mer och lära ännu mer.