fredag 21 oktober 2005

Tänkte försöka mig på det dära med att blogga. Sluta vara en bakåtsträvare och sådär.

Jag är inget bra på det där med Franska har jag kommit på. Men det är ju också därför som jag läser det, men eftersom att det finns så många som redan kan allt som vi håller på att lära oss så känner man sig ju osedvanligt usel. Inte är det alls lika roliga människor generellt i gruppen som det var på förberedande, så det är drygt att anstränga sig när det kommer till det sociala. Har lärt känna en helt underbar tjej dock, Anette men hon läser inte alla momenten som jag gör så jag borde anstränga mig mera.

Höll på att skryta så mycket med att jag minsann inte hade fått någon ångestattack sen slutet av sommaren, det trots att jag inte gjort något för att situationen skulle förbättras. Så det kanske det var därför som jag inte blev förvånad när det kom i söndags. Jag gick sönder helt igen, hatar när jag förvandlas från människa till en liten värdelös pöl sörja. Jag kan inte det där med känslor och jag vet faktiskt inte hur jag ska lära mig, hur går man från att inte kännas vid några negativa känslor till att helt plötsligt klara av det. Har inga redskap för att handskas med det, skulle kunna vara så att jag kan tjäna på att ta tag i det, hitta någon som kan ge mig redskapen.

Dikt om ångestdemonerna!

Den smärtan attackerade mig bakifrån och slog ner mig till marken.
Helt plötslig var jag längre inte människa.
Och den värdelösa pöl sörja som nu var jag, tömde mig på orken.
De djävulska demoner som är jag själv skriker i mitt öra.
Jag är ännu inte stark nog för att tysta rösterna,
så jag tillåter mig själv att bli slagen ännu en gång.
Så tillåter jag mig själv att tro ännu en gång
att jag är inte bra nog,
inte smart nog,
inte god nog,
värdig nog,
inte rolig nog,
inte söt nog
att få vara lycklig.
Att få kräva det som varje människa tränger.
Att få vara utan förbehåll.
Att ha rätt att tysta demonernas skrik.

//Åsa