torsdag 4 mars 2010

Att känna skrämmer mig, att inte våga känna skrämmer mig ännu mera...



Hur gör man när ens flyktmekanism är så stark så man bara vill lämna allt och ge upp när det känns svårt? Vissa är rädda för att vara ensamma, jag tycker att vara ensam är lätt, att vara med någon och jobba sig igenom alla missförstånd och åsikter som går isär är svårare.

Men jag antar att det inte är så konstruktivt att säga vi skiter i det här så fort det kommer lite motstånd och friktion. Att bara ignorera det som är bra och det som funkar på grund av rädslan för den där ensamhet, att bli besviken, att bli ledsen. Bara för att man vet att ju längre tid det går, ju mer känslor du investerar desto ondare gör det när det brister. Och för att man har så svårt för att tro på det som är bra, på att det kommer funka, på att det jobbiga och svåra går att gå igenom och ta sig igenom hel.

Att försöka inte falla tillbaka i gamla mönster med att trycka undan känslorna, inte låtsas om, bli känslokall istället fast man egentligen känner så väldigt mycket där under ytan. Hälla bort alla känslor som vatten på en segelduk ovanför och sen inte låtsas om det till det till slut blir för mycket, helt plötsligt inte håller för tyngden och du översvämmas av allt det du försökt ignorera.

Det är svårt att vara människa ibland, att våga vara, att våga känna, att våga släppa kontrollen och chansa trots vetskapen om hur det kan kännas när det brister. Men det är också så att chansen att få det bra, att bli älskad, prioriterad, fångad när man faller, ökar med riskerna man tar och att det gäller att komma ihåg det, då när man helst av allt vill fly för att skydda sig och sitt ömtåliga hjärta.

//Åsa (som råkat gå in i en liten fight med sitt inre)

Inga kommentarer: