Varför krävs det så lite för att jag ska falla isär, har hållt på med de där övningarna från självkänsla nu i säkert 4 dagar nu, men jag känner mig fortfarande fel. Till exempel så vet jag att det är rätt av mig att bestämma mig för att flytta och bli singel, men jag känner mig som världens elakaste människa och minsta negativ kommentar från någon kan helt plötsligt få mig att känna mig totalt värdelös. Och så fort någon som jag vill lära känna inte är tokentusiastisk så känns det som om de hatar mig.

Och rent intellektuellt vet jag att det inte finns så mycket rim och reson i det hela. Att jag väljer att av rätt andledningar göra en omprioritering i mitt liv som kommer bli bättre för båda, är inte dåligt. Att bara för att processen känns jobbig och kass så är inte beslutet fel. Och att man faktiskt måste ge folk en chans att hinna upptäcka att de vill lära känna mig, att väldigt få hatar mig och att en del konstiga filurer till och med får för sig att tycka om mig.

Men det är som om jag står på helt ostadigt underlag och varenda liten knuff jag får kan välta mig helt. Som om jag fortfarande är den lilla osäkra sjundeklassare med klotter på skåpet och en lapp med orden i hatar dig i den samma. Och som om allt negativt som har hänt mig till denna punkt är mitt fel och ansvar. Som om varenda litet snedsteg är ett totalt misslyckande från mitt håll. Och när jag väl bryter ihop så är det är tecken på att jag är svag och svaghet toleras från andra men inte från mig. Men det är som jag inte lyckas skrapa ihop tillräcklig känsla av värde innan jag faller isär igen och som mitt existensberättigande är villkorat.

Sen så känns det som jag är ett socialt missfoster för att jag inte har lyckats bygga upp ett större socialt nätverk i den här stan sen jag flyttade tillbaka och helt plötsligt spelar det ingen roll att de vänner jag iaf har är nära, eller att jag faktiskt haft få jobb där det funnits chans att ens träffa kollegor än mindre lära känna dem. Så när jag väl träffar folk värda att lära känna så blir jag antingen för rädd för misslyckande för att försöka eller så försöker jag för mycket och får alla att hata mig. Och på något sätt känns det som alla andra är sociala succéer medan jag är ett fiasko och en överkorsad geting.

Och snart kommer jag sitta där i ett trångt litet kyffe till lägenhet i en förort alldeles för långt bort för någon ska hört talas om den eller hitta dit. Med en halverad bekantskapskrets och ingen aning om hur man gör för att utöka den.

Nu ska jag dra något gammalt täcke över mig och sen måste jag laga mat. Ska försöka plocka ihop mig till nästa gång också.

//Åsan