måndag 12 april 2010

det där som kallas livet....

För det mesta mår jag bra nuförtiden, för det mesta har jag hopp, kan se mina positiva sidor och njuter av det som är bra. För det mesta när det känns dåligt så känns det hanterbart. Men så ytterst sällan så kan jag bli sån att minsta vindpust fäller mig, att alla nerver ligger på ytan och jag kan falla i gråt så lätt. Kan inte minnas förra gången (vilket är ett bra tecken) men nu är en sån gång som jag skulle behöva använda citatet: "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst för det är då jag behöver det som mest", för säkerligen så blir jag svår att ha och göra med när känslorna åker berg- och dalbana, tror det delvis kan skyllas på hormoner men det är så svårt att säga. Allt jag vet är att jag hoppas den här känslan försvinner så fort som den kom.

1 kommentar:

kulturinjektion sa...

Blä, jag känner igen mig så väl i det du beskriver. Men kör på Åsa,jag tycker att du är supergrym & fin!

Ja just det, gissa vem som småbloggar igen!