Livrädd livsnjutare går det?

Funderade på en sak idag. Jag räknar mig själv till kategorin livsnjutare och samtidigt är jag livrädd för livet. Nu är att vara livsnjutare något som handlar om att hitta det som för en själv är det goda och fina i livet och ta vara på det, men jag undrar hur det går ihop med hela tiden vara rädd för att förlora det bra jag har och mina försök att undvika allt det som kan anses vara svårt. För på sätt och vis har ju livsnjutandet att göra med att leva fullt ut, släppa kontrollen och ta in upplevelser. Om man försöker kontrollera alla känslor och händelser så gör man ju snarare det motsatta, man begränsar sig. Om jag hela tiden funderar på vad som kan komma att hända, försöker förekomma händelser och att skydda mig själv från smärta, är det inte då så att jag missar mycket av det som händer för att jag är så inne i mina tankar och begränsar jag inte mina möjligheter att uppleva det bra.

I lördags när vi satt på muren inne på millesgården och njöt av det finna vädret och pratade så sa David att om han kanske bryr sig lite för lite om vad andra tycker och vad som föregår runtomkring honom så bryr jag mig kanske lite för mycket istället. Finns en poäng där och jag föreslog att vi skulle ta lite av varandra så jag skulle bry mig lite mindre och han lite mer. Jag måste nog hitta ett sätt att sluta försöka kontrollera allt, att slappna av och att bara vara.

När det kommer till saker som att spendera pengar på goda saker, fina upplevelser och njuta av en bra dag kan jag vara njutningsmänniska. Men när det handlar om känslor, förhållanden och tankar så är jag nog tyvärr en kontrollmänniska. Jag märker att jag kan bli väldigt konflikträdd när jag känner starkt för någon. Tror att jag på något sätt får för mig att allt skulle raseras om jag sa någonting om vad jag reagerar negativt på eller stör mig på. Men detta leder endast till att jag agerar konstigt i många situationer. Som i söndags när vi var vid fåfängan så blev jag tjurig av bagatellsaker, men det var för att jag egentligen var irriterad på några småsaker sen tidigare som jag låtit bli att ta upp och då blir det en situation där jag verkar bli irriterad över a när jag egentligen är irriterad över b. Tror att detta beteende kan vara mer förödande för ett förhållande än om jag tog upp det jag var irriterad över egentligen. Eller om jag om jag bara förklarar vad jag har för förväntningar, vad jag vill och vad jag tycker.

Känner att jag handlar emot mina principer och idéer om hur livet, tankar och känslor ska hanteras och bara väljer den väg som är enklast för stunden. Behöver ta ansvar över mig själv, mina känslor och mitt liv. Brukar hävda att i ett förhållande så är det vanligt att folk blir besvikna då förväntningar som de inte förklarat för sin partner att de haft, inte blir infriade och att vi måste bli bättre på att ta ansvar för att få våra behov uppfyllda genom att dels uppfylla några av dem själv och att förklara vad vi vill, behöver och hur vi tror att detta kan bli uppfyllt. Jag står fortfarande bakom tankegången, men jag verkar ha svårt att applicera det i praktiken. Om man gör så som jag vill kunna göra istället för som jag gör så har man möjligheten att jämka sina förväntningar, man kan diskutera vad man skulle vilja att den andra gör och den kan ta ställning till det och den kan dessutom få chansen att förklara varför den gör som den gör. För vi har så ofta olika syn på vad vi vill få ut av ett förhållande, hur vi anser att ett förhållande ska vara och vad som är rimligt när det kommer till saker som hur ofta man hörs, hur ofta man ses och till vilken grad man inkluderar den andra i sitt liv. Det som alltid krävs, men ofta missas är kommunikation. Vi diskuterar vad vi vill och är ute efter med våran bästa vän istället för med vår partner och sedan klagar vi på att vi inte får det vi behöver. Och visst är det bra att diskutera med sina vänner, man kan få perspektiv på saker, man får ventilera och allt det så jag säger inte att vi ska sluta med det men däremot kanske vi även ska prata med den som vi har förhållandet med. Om Anette, Emma och Jonas vet mer om hur jag känner för David och vad jag vill, funderar och tänker på när det kommer till oss så blir det liksom svårare för honom att faktiskt bemöta det jag känner, vill och tänker än det blir för Anette, Emma och Jonas och då är det kanske inte konstigt om det blir lite knas ibland.

Ibland kan jag veckla in mig lite väl mycket i massa tankegångar när jag istället skulle behöva slappna av, leva, ta det onda med det goda och våga vara människa. Njuta av alla livets aspekter och våga säga subjekt predikat objekt till den jag tycker om utan att vara rädd för vilken reaktion meningen skulle få, utan bara säga det för att jag känner det och kanske säga det utan omskrivningar i form av satsdelar utan på ett sätt som är lättare för en icke-språknörd att förstå.

/Åsa