Är inte känslor för veklingar?!

Tycker att det är både skrämmande och lite fascinerande hur lätt jag kan falla, från att ha gått omkring och känts rätt ok, så känns allt plötsligt så mycket svartare och osäkrare. Lite som Lisa Ekdahls låt den stora ensamheten: "så har den drabbat mig igen den stora ensamheten, utan någon synlig förändring i verkligheten". Visst vet jag endel av sakerna bakom att jag rasar som stress, när självkänslan och självförtroendet är lågt, när jag ätit dåligt, sovit för dåligt etc. Men att det kan gå så fort, kännas helt ok ena stunden sen bara rasa av någon liten detalj som går fel känns lite läskigt.

Har varit trött och stressad på sistone p.g.a. mycket på jobbet med mer förseningar och tyngre arbetsbelastning totalt sett, samt många långa och sena turer. Jag har heller inte skrivit något i 'jag är bra-boken' och inte tagit mig särskilt mycket tid till mig själv och avkoppling, det trots att jag vet att det är nu jag skulle behöva det som mest. Har suttit jour idag men nu är det bara en kvart kvar och sen får jag gå hem. Ska efter att ha fixat någon mat, ta tag i lite städning hemma plockade ner lite flyttkartonger från vinden nyligen och ska organisera innehållet och lite annat. Tror det kan kännas lättare att andas om det är mer organiserat runt omkring mig, dock är jag inte den bästa när det kommer till organisering så hur det ska gå till vet jag inte. Men får dela in det i små steg och belöna mig själv när de är klara. Läste i SVD:s artikelserie om uppskjutarbeteende (http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1644135.svd) att man ska dela in det man ska göra i 30 minuters pass, försöker testa det till och från.

Skulle vilja ha lite sol, behöver ljuset tror jag vore inte helt fel att få åka till västindien igen segla runt bland massa småöar utan krav och stress.

Nu ska jag gå ner och städa skåpet innan jag går hem.

Ha det bra//Åsa